Historia
Virserum som ort har varit en av de ledande i Sverige för möbeltillverkning, ända in på 1970-talet. Sedan gick det brant utför, när huvudnäringen försvann och ortens befolkning minskade. En av de största möbelindustrierna i Virserum var Oskar Edvin Eklunds möbler aktiebolag, som låg på området kring konsthallen. Efter konkursen på 1970-talet förföll byggnader och området, men när Sverige gick med i EU så kunde kommunen via Socialfonden få medel till att rusta upp detta gamla industriminnesmärke. Det fanns dock ingen idé om vad det upprustade området skulle användas till annat än att det kallades för Dackestop Kultur- och Turismcentrum. Henrik Teleman, konstnär boende i Västra Hult, 5 km från konsthallen, hade haft idéer om att öppna en konsthall, som vände sig till dem som inte har direkt vana av att besöka konsthallar. Han blev erbjuden att göra det i de upprustade lokalerna och nappade också på erbjudandet, och konsthallen invigdes 27 juni 1998.
Tanken var att konsthallen skulle bidra till samhällets utveckling och föra vidare de gamla traditionerna från möbelindustrin genom att arbeta med temat trä, men skulle också spegla det osynliga hemarbetet med textil, som varit en viktig del i samhällenas ekonomi. Textil blev alltså också ett givet tema. Sedan 2004 har dessa teman återkommit vart tredje år.
Utöver dessa teman har även samarbetet med lokalsamhället, t ex genom föreningsdagar, gemensamma projekt, utställningar med medverkan av invånarna o s v varit en grundsten. Med åren har det ur detta också utvecklats arbete kring ungdomsfrågor. Samhället åldras och man kan fråga sig varifrån utvecklingen ska komma. I dessa projekt har det nästan alltid varit någon som bott utanför regionen som anställts, vilket inneburit en viss lär- och anpassningsprocess för både invånarna och den projektanställda.
Från början fanns konsthallen i en nedlagd möbelindustris huvudbyggnad, den s k bonarverkstaden och sedan i det s k eklagret. Undan för undan togs flera byggnader i anspråk när de stora träutställningarna skulle genomföras. Torkladan rustades upp, Såghuset gjordes till utställningen Urskogens väsen och slutligen byggdes Pappershuset 2004 för den första riktigt stora träutställningen. Pappershuset var tänkt enbart för utställningar under sommaren och saknade t ex golv i stora delar av bottenvåningen.
Efter ett par år, när det blev svårare att finansiera verksamheten med projekt, blev kostnaden för att ha personal i så många olika hus alldeles för stor och verksamheten flyttade permanent in i Pappershuset, medan de övriga lokalerna lämnades. Det har krävt en hel del ombyggnader för att få Pappershuset att fungera året runt, och det finns en hel del kvar att göra. Men nu finns 1600 kvm utställningsyta fördelade på två våningsplan, där 5-6 olika lokaler kan användas. Dessutom finns ett mindre konferensrum samt café.
Pappershuset
Pappershuset är en av de största konsthallarna i Sverige med sina 1600 kvadratmeter utställningsyta. Ovanvåningen under det välva taket är ett enda rum som är sextio meter långt och femton meter brett. Det välvda taket är transparent och släpper in ett skugglöst diffuserat ljus. Kontrasten är stor till utställningsytorna på bottenvåningen som helt saknar dagsljus. Huset byggdes 2004, på bara 10 veckor, som en del av den första träutställningen på konsthallen.
Namnet kommer av att taket från början var belagt med papper, vit vätskekartong, samma material som finns i mjölkkartonger. Ett fullskaleprov utomhus arrangerades för att utvärdera olika typer av papper. Det som klarade testet bäst visade sig vara vätskekartong från Skoghalls bruk Stora Enso. Numera är pappret utbytt mot kanalplast.
Det stora rummet på ovanvåningen möjliggörs av en limträkonstruktion – med limträ från Moelven Töreboda. Allt limträ kommer från Moelven Töreboda som är den enda producenten av limträbågar i Sverige. Taket på Stockholms Central bärs också upp av limträbågar från Töreboda. Limträ är ett stommematerial som är starkast i förhållande till sin vikt. Det står också emot brand betydligt bättre än stål.
Konsthallen har ingen rik ägare så allt är löst på enklast möjliga väg. Det mesta träet har man fått från småländska sågverk. Företag huvudsakligen från regionen har också skänkt installationsmaterial, bjälklag, balkskor, glas, dörrar, fönster med mera. Och handkraften att spika, bära och lyfta står många virserumsbor bakom – utan dem hade det aldrig gått.
Bakom huset finns de tidigare konsthallscheferna Henrik Teleman och Annika Eriksson som också var den som gjorde de första ritningarna. Konstruktionen gjordes av Tore Falkenhaug, som arbetat hela sitt liv med trähus och limträ. För Tore var utmaningen att hitta ett konstruktionsförfarande som möjliggjorde ett snabbt byggande. Valet föll på en prefabricerad limträkonstruktion, prefabricerade mellanbjälklag och prefabricerade betongfundament. Närheten till Virserumsån och relativt hög grundvattennivå påverkade konstruktionen. Det var också nödvändigt att undvika höga moment på betongfundamentet. Därför valdes en ramkonstruktion där bjälklaget fungerar som dragband vilket gör att momentet från den överliggande konstruktionen till plintarna begränsas. Det är ett enkelt hus. Allt är synligt. Det är utställningarna som varje år fyller huset som får tala.
